När jag hörde att Jens Lapidus succébok Snabba Cash skulle filmas blev jag fylld av onda aningar för är det något som svenska filmare inte behärskar så är det just gangsterfilmer som på ett trovärdigt sätt beskriver människor som opererar i den undre världen. Nu menar jag inte vanliga thrillers där poliser jagar skurkar utan skildringar inifrån de kriminellas värld. Som dom bästa amerikanska maffiafilmerna och den italienska Gomorra.

Kan faktiskt inte komma på en enda bra svensk gangsterfilm just nu. Senaste försöket var Gangster från 2007 som ju blev en uppvisning av klichéer och överspel så man mest blev full i skratt .

Filmatiseringen av Snabba Cash blev faktiskt något annat.  Utan att ha inblick i det kriminellas värld så kändes den trovärdig. Skådespelarna (som f ö är utmärkt rollsatta) gör  lysande insatser. Inget överspel, inga karikatyrer. Många av personerna i historien har utländsk bakgrund och filmmakarna låter dom också prata med gängkamrater och familjemedlemmar på sina hemspråk och inte på någon slags bruten filmsvenska. Det bidrar till att man tror på karaktärerna och gör filmen realistiskt.

Det kan inte ha varit lätt att skala ner Jens Lapidus komplexa berättelse till ett filmmanus. Det är mycket som saknas, förstås. Många skeenden som tar stor plats i boken svischar bara förbi och jag är osäker på om man hänger med i alla olika gängkonstellationer med jugoslaver, latinamerikaner, albaner och araber om man inte läst Snabba Cash.

Filmen koncentrerar sig på dom tre huvudkaraktärerna:

Det är handelshögskolestudenten JW som kommer från enklare förhållanden men lyckas färga in som Stureplansstekare samtidigt som han lockas av pengarna i den organiserade brottsligheten och blir mer och mer insyltad.

Det är chilenaren Jorge som rymmer från fängelset och jagas av både polis och den jugoslaviska maffian. Han drömmer om att fly landet med fickorna fulla av pengar men först måste han fixa insmugglingen av ett jätteparti kokain.

Det är Mrado som är indrivare i den jugoslaviska maffian men som hamnar i onåd hos bossen Radovan. Det gör man förstås inte ostraffat. Mrado pressas ytterligare av att han dessutom måste ta hand om sin lilla 8-åriga dotter.

Liksom boken ger filmen ingen romantiserad bild av den organiserade brottsligheten. Det är oglamoröst, solkigt och brutalt. Jakten på pengar är som ett gift. Man känner huvudpersonernas enorma stress, hur dom förtärs av svek, rädsla och känslor och man mår verkligen inte så bra där i biofåtöljen.

Det känns lite jobbigt också att den här kriminella verksamheten faktiskt pågår runt omkring oss i verkligheten men jag hoppas i alla fall att Snabba Cash avskräcker mer än det lockar. En något naiv förhoppning, kanske….

Förväntansfulla satt vi där på förhandsvisningen i en fullsmockad biosalong med våra 3D-glasögon på näsan för att se specialeffekt-mästaren James Camerons nya film Avatar.

Efter 2 timmar och 45 minuter hade vi inte bara sett en film vi hade fått kliva in i en annan värld. Det var en alldeles fantastisk upplevelse som jag aldrig varit med om tidigare i en biosalong.

Historien är egentligen lite kitschig med starka drag av newage. Det är jag normalt totalt allergisk mot men den här gången bekom det mig inte alls.

Filmen utspelar sig på planeten Pandora dit rovgiriga amerikanska soldater kommit för att utvinna en ny energikälla. Det gäller bara att få urbefolkningen (ett slags blåa, långa alvliknande figurer) med på noterna.

Forskare är också på plats för att försöka förstå dessa märkliga varelser och utforska planeten. Det sker bland annat genom att dom lyckats hitta en metod för att bli avatarer, dvs avbilder av urbefolkningen och kunna leva med dom.

Filmens huvudroll, den förlamade marinsoldaten Sully, blir en av avatarerna som på så sätt lär känna Pandora-borna.

Jag ska inte avslöja för mycket men filmen är förutom en fantastisk visuell resa också en svidande kritik mot kolonialism och ockupationsmakter. I synnerhet amerikaner. Man tänker på kriget i Irak men också på hur indianer, aboriginer, afrikaner och andra kulturer förötts och plågats av vita överheter genom århundradena.

Temat känns igen från James Camerons undervattensfilm The Abyss (Avgrunden) som han gjorde för 20 år sedan, med för sin tid, otroligt spektakulära effekter. Där fanns ju en självlysande fredsälskande kraft i havsdjupet som såg ut som en jättemanet. Det är liknande sällsamma fenomen i Avatar.

Efter den här faktiskt makalösa bioupplevelsen undrar jag hur någon ska kunna toppa detta visuellt. Tänker på romanen Du sköna nya värld från 1932 av Aldous Huxley som man fick läsa i skolan.

En framtidsskräckvision med stenhårt kastväsen där människorna skapades i laboratorier och hölls i schack genom lyckodrogen soma. Om jag inte minns fel så kunde man i den världen gå på någon slags bio där alla sinnen stimulerades i fåtöljerna. Smak, lukt känsel, syn och hörsel.
Minns att jag tyckte att det verkade häftigt och efter att ha sett Avatar tycker jag att James Cameron på något förunderligt sätt fört oss en bit närmare.

Med dystra tankar och ett leende på läpparna lämnar jag biosalongen efter att ha sett dokumentärfilmaren Michael Moores nya film ”Capitalism: A love story”. Där har han, enligt sitt effektiva, humoristiska recept, visat skräckexempel på kapitalismens avarter. Hur girighet och egoism får banker, företag och människor att fullständigt glömma etik, mänsklighet och moral.
Vi får se tragiska historier om hur vanliga hyggliga, medborgare tvingas lämna sina hus och hem som belånats upp till taknocken efter uppmuntran av bankerna som lockat med låga räntor och smaskiga erbjudanden. Sedan ändrades villkoren! Var 7,5e sekund sker en utmätning av ett hus i USA, berättar Moore.

Vi får också träffa änkan efter en 40-årig man som hastigt avlidit. Efteråt får hon veta att det fanns en livförsäkring som mannens arbetsgivare tecknat i hans namn. Men pengarna går inte till fru och barn för att säkra deras framtid utan till företaget som cashar in många sköna dollar. Det har blivit en lukrativ verksamhet med dessa så kallade ”döda-lantisar-försäkringar”. Många stora kända företag har tecknat sådana för sina anställda. Om en ung kvinna plötsligt dör av t ex astma blir det jackpott och arbetsgivarna tjänar miljoner i försäkringspengar. Slutsatsen är att det bästa som kan hända ett företag är alltså att en ung anställd dör.

I filmen berättas också om ett statligt ungdomsfängelse som blivit privatiserat. Domarna i trakten hade penningintresse i verksamheten och helt plötsligt dömdes varenda unge som ställdes inför rätta till fängelse. Vi får möta en tonårskille som straffades för att han kastat en köttbit på sin mammas nya sambo och en flicka som skrivit negativt om en lärare. Dom dömdes till ett par månader men hade suttit inne nästan ett år. För varje dag som ungdomarna satt i finkan blev domarna rikare och rikare och kunde skaffa sig bl a lyxiga båtar och flygplan.

Michael Moore slår skoningslöst mot börs och banker, som bl a använde stödskattepengarna till bonusar, och till slut tar han polistejp med texten ”CRIME SCENE” och drar runt hela börshuset på Wall Street. Ett typiskt spektakulärt Michael Moore-slut.

För mig blev filmen ännu en ögonöppnare och flera människoöden kommer jag att bära med mig så länge minnet håller. Så har det varit med hans andra filmer också. ”Bowling for Columbine” handlade om vapenindustrin och de tragiska dödsskjutningarna i Columbine High School. Farenheit  9/11 gav nytt ljus åt attackerna den 11 september och kriget i Irak. ”Sicko” avslöjade oegentligheter i läkemedelsindustrin och blottade en människosyn som knappast hör hemma i demokratin USA. Även om han hårdvinklar och ibland driver sina teser väl långt finns det mycket att lära.

Många ”skurkar” har ställts ut och fått brallorna nerdragna och jag kan förstå att dom gör allt för att rentvå sig och hävda att Moore far med osanningar. Men att andra dokumentärfilmare och journalister lägger all sin energi och massor av tid och pengar på att försöka avslöja Moore i stället för att göra egna bra dokumentärer och artiklar är för mig en gåta. Eller inte, kanske. Det handlar förstås i botten om avundsjuka.
För Michael Moore är framgångsrik och populär bland många. Han tjänar mycket pengar, får folk att gå på bio och se hans dokumentärer (vilket är få förunnat) och han vinner prestigefyllda priser. Det väcker så klart ont blod. Han har många fiender, han är direkt hatad (jag är förvånad att han fortfarande lever) och man diskuterar hellre hans lufsighet och  tjocka mage än det faktiska innehållet i filmerna.

Jag har intervjuat Michael Moore tre gånger. Det har varit spännande och roligt och han har varit schysst. Dom få minuter man får, vill säga.  En gång i London hade jag blivit lovat 12 minuters intervju i stället för sex. (Ja, det låter helt sjukt men det är så kort tid man får på sig med storstjärnorna.) Att jag fick löfte om mer tid var skälet till att jag åkte dit men väl på plats sa filmbolagets folk att det bara skulle bli sex. No discussion!  Jag blev förbannad förstås och beklagade mig för Michael Moore när intervjun började. Han blev upprörd å mina vägnar och när sex minuter hade gått och filmbolagskillen skulle bryta intervjun vägrade Michael Moore att sluta prata och levererade det ena smaskiga uttalandet efter det andra. Filmkillen viftade, vildare och vildare, men jag fortsatte att ställa mina frågor och Moore svarade glatt. Så höll vi på i flera minuter ända tills filmkillen helt enkelt ställde sig upp och skymde kameran.

Nöjd åkte jag hem med mina drygt tio minuter på intervjubandet, stärkt i övertygelsen om att Michael Moore står på de svagas sida.

Cicci Renström Suurna
cicci.renstrom@tv4.se

”En film från Heath Ledger och hans vänner”. Ja, så står det i eftertexterna till den gamle Monty Python-medlemmen Terry Gilliams nya film The Imaginarium of Doctor Parnassus.
Jag blev vemodig och rörd när jag läste raderna där i biomörkret för det här är Heath Ledgers sista film, den sista roll han gjorde i sitt alltför korta liv. Han dog när ungefär hälften var inspelat, den 22 januari 2008.

Dr Parnassus handlar om ett kringresande teatersällskap, lett av den gamle Dr Parnassus (Christopher Plummer) som i hemlighet ingått ett avtal med djävulen (Tom Waits). Parnassus bytte evigt liv mot att djävulen skulle få hans dotter när hon fyller 16. Fylld av samvetskval försöker den gamle doktorn krångla sig ur avtalet nu när 16-årsdagen närmar sig. Som en skänk från ovan trillar teatersällskapet på Tony (Heath Ledger) som hänger i en snara från en bro. En svindlare som fått sin dödsdom men som räddas i sista stund av teaterfolket. I gengäld ska Tony försöka hjälpa Parnassus att bevara dotterns dygd.

Jag såg filmen inför en intervju som jag gjorde med Terry Gilliam i London. Historien är en härligt skruvad hyllning till fantasin men det är en märklig känsla att se Heath Ledger agera. I filmen är han så full av liv och spelar ut hela sitt register. Han är rolig och spexig och Terry Gilliam berättade att det var helt underbart att jobba med honom. Heath kom med massor av bra idéer, var heltänd på filmen och dom hade jättekul tillsammans.

Dödsfallet kom som en chock, förstås. Som en blixt från klar himmel. Terry Gilliam (som ju haft flera otursförföljda filminspelningar) tänkte att nu är det slut, bara att lägga ner. Det sa han också till teamet och ensemblen. Alla var lamslagna av sorg och frustration men så började en liten tanke att spira.
- Vi kan inte lägga ner, vi måste fortsätta för Heaths skull. Det får bli vår hyllning till honom.
Nöden är ju uppfinningarnas moder och så kom Terry G på en alldeles lysande lösning på hur man skulle ersätta Heath Ledger.

I filmen är det så att teatersällskapets stora attraktion är en magisk spegel som man går in i och upplever fantastiska saker. Heath Ledger hade hunnit spela in nästan scener utanför spegeln men de tre han skulle göra efter att ha gått igenom den var oinspelade. Eftersom ju allt är fantasi och drömmar i spegelvärlden kunde ju personerna som kliver in i den ändras och byta utseende, tänkte Terry.

Det blev nyckeln till en fortsättning och när ryktet började spridas om att man tänkte börja filma igen trädde tre av Heath Ledgers vänner in på scenen. Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell. Likt tre musketörer axlade dom Heath mantel och gör varsitt härligt inhopp som Tony.

Och det känns inte konstigt alls i en Terry Gilliam-film. Det blir nästan bättre. Dessutom sägs det att alla tre superstjärnorna skänkte sitt gage till Heath Ledgers dotter så att hennes framtid ska tryggas. En alldeles sällsam stämning uppstod under resten av filmarbetet där alla ställde upp för att hylla sin döde vän och kollega.
Det blev en underbar film från Heath Ledger och hans vänner!

Intresset är enormt inför auktionen där Ingmar Bergmans prylar och möbler från husen på Fårö ska säljas. 337 saker har valts ut, allt från hans Laterna magica till ölglasen.
Den allmänna visningen öppnar den 24 september men jag fick vara med när flyttlasset kom till Bukowskis med alla grejerna.

Det är otroligt fascinerande att se allting och bilda sig en uppfattning om hur han hade haft det där i det älskade hemmet som han skapade i slutet av 1960-talet och där det mesta har stått nästan orört sedan dess. Jag förstår att han trivdes för det var ett vackert hem fyllt med kvalitet men utan prål. Smakfullt, enkelt, mysigt och stilrent.

De fyra husen (som ju säljs för sig) har ett fantastiskt läge vi den karga stenstranden.
I sin privata bostad Hammars kunde han njuta av en vidunderlig utsikt över hav och skog genom de många fönstren. Till exempel i meditationsrummet dit han gick tidiga sömnlösa morgnar och vilade sig i en Carl Malmstenfåtölj med fotpall (utropspris 2.000 kronor).
Carl Malmsten var förresten favoritmöbeldesignern. Överallt fanns hans lampor, bord, stolar och tevagnar. Skulle vilja ha alltihop! Hade jag bara pengar skulle jag också lägga bud på de mjuka, sköna öronlappsfåtöljerna, sofforna och mattorna av Märta Måås-Fjetterström (utropspris ca 50 000 kr).

För Bergman-entusiasten är det förstås inte möblemanget som är mest intressant utan grejerna som förknippas med hans filmer och teateruppsättningar. Det finns affischer, kostymteckningar, foton, masker, diplom och priser liksom projektorer och hans privata lilla super 8-kamera.
Schackspelet från Det sjunde inseglet går nog högt över utropspriset 10.000 kr. Skulle inte förvåna mig om det kom ett bud från Bergman-älskaren Woody Allen, t ex.
Skrivbordet där han knåpat ihop sina manus är nog också högintressant och betingar säkert mer än 15.000 kr. Den som lägger vantarna på det får dessutom en liten inplastad fyrklöver på köpet. Den låg gömd i skrivbordslådan.

Man hittade också en Laterna magica från 1870. Det är förmodligen inte den som gossen Ingmar lekte med i barndomshemmet men ändå. Det var ju en Laterna magica som fick honom att börja drömma om att göra film.

Dyraste objektet är en Edvard Munch-litografi föreställande Bergmans husgud August Strindberg (350.000 kr) annars finns det faktiskt många billiga saker också för några hundralappar. Det sammanlagda utropspriset är 2 miljoner men det är väldigt lågt räknat. Även om det bara är en liten alldaglig skrivbordslampa så är det ju något speciellt att den har lyst över Bergmans flitiga penna. Det är nog för många mer värt än 400 kronor.

Det är verkligen roligt, intressant men lite vemodigt att gå omkring och kika på alla föremål och tänka sig hur han hade det där i sitt hem. Men en sak känns alldeles för privat och intim - sängen med en inte alltför fräsch madrass. Vem vill sova i den, där han legat och brottats med sina dämoner under sömlösa nätter? På nattygsbordet bredvid har han klottrat ner sin ångest. Där står till exempel- ”skitnatt”, ”julaftonsfan”, ”den jävla starren breder ut sig”, ”jag gör karriär och är sömnlös” och ”rädd rädd rädd rädd rädd”. I sitt Fåröparadis hade han uppenbarligen också ett helvete.

Nu har jag sett den, filmen som minst en miljon svenskar längtar efter - Flickan som lekte med elden, som ju är den andra filmatiseringen av författaren Stieg Larssons Millenniumtrilogi om journalisten Mikael Blomkvist och datahackern Lisbet Salander.

Andra filmen handlar om att Lisbet, efter en tid utomlands, (då hon länsat ett antal bankkonton) smyger tillbaka in i Sverige. Hon vill ligga lågt för att en gång för alla göra upp med dom som gjort henne illa i det förflutna. Snart blir hon misstänkt för trippelmord och jagas av både polis och råbarkade skurkar .
Det här är Lisbets film och Noomi Rapaces, som spelar henne med en imponerande intensitet. Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) agerar mer som en stödtrupp.

Filmen motsvarade mina förväntningar. Det var drygt två spännande och välgjorda timmar i biomörkret och min enda anmärkning är egentligen en alldeles för lång och utdragen kärleksscen mellan Lisbet och hennes älskarinna Mariam, som känns helt fel i det annars rappa tempot. Lite effektsökeri, faktiskt.

Millenniumsviten är en fantastisk framgångssaga. 3,5 miljoner svenskar har köpt böckerna. I världen sammanlagt 15 miljoner – hittills. Otroliga siffror!
Själv hängde jag utanför bokhandeln varje gång böckerna släpptes och gick hem och sträckläste. Gillar karaktärerna och intrigerna som är otroligt spännande och väl berättade. Vad jag har stört mig på är att alla tre historierna har spårat ur i slutet. Lisbet blir för övermänsklig och lite irriterande är det väl ändå att alla kvinnor vill ligga med Mikael Blomkvist.

Det verkar som om filmmakarna håller med.I Män som hatar kvinnor slapp vi se Lisbets alla turer i världen med plastikoperationer och annat och Mikaels och chefen Erika Bergers härligt frigjorda sexrelation har tonats ner rejält.

Millenniumfilmerna kommer också att göra att det blir ett rekordår för svensk film. Första halvåret var var tredje film vi såg på bio svensk. Så hög procent har det inte varit sedan mätningarna började på 1960-talet. Många vill gärna få det att framstå som om siffrorna vittnar om ett allmänt lyft för hela den svenska filmbranschen men sanningen är att det egentligen bara handlar om en enda film – Män som hatar kvinnor - som har setts av drygt 1,2 miljoner svenskar (6,4 miljoner i världen - hittills). Nu när den släppts på DVD lär det bli många, många fler.

Eftersom både Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes har premiär nu i höst kommer 2009 att bli filmstatistiskt exceptionellt. Kanske det år vi såg mer svensk än utländsk film på bio. Det vore verkligen kul!

Det känns bara så sorgligt att upphovsmannen själv, Stieg Larsson, dog innan allt rullade igång och Millenniumfebern spred sig över världen.

Efter allt hysch hysch så är det då äntligen dags för världen att skåda den sanslöse komikern Sacha Baron Cohens senaste alster – fejkdokumentären Brüno. Där spelar han den fjollige, korkade, självupptagne homosexuelle österrikiske modereportern Brüno som är programledare för sin glammiga TV-show Funkyzeit Mit Brüno. (Det största underhållningsprogrammet inom den tysktalande världen förutom i Tyskland…)

Hans stjärna faller dock pladask när han sabbar en visning under modeveckan i Milano. Brüno hade tänkt sig en grandios entré i sin kostym i kardborretyg. Men valet av material var inte så smart. Han fastnar i alla tyger i hans närhet, kläder och kulisser, och till slut rullar han in som en jättetygboll mitt på catwalken. Bland alla designers, fashionistas och mannekänger. Total kalabalik.

Avskedad från sin show och portad från alla klubbar och tillställningar låter han sig inte nedslås utan siktar mot nya höjder i karriären. Han ska bli den störste österrikiske kändisen sedan Adolf Hitler. Med den ambitionen sticker han till Hollywood och sedan är cirkusen igång.
Liksom i Borat konfronteras den intet ont anande omvärlden med den förklädde Baron Cohen. Det är lika kul, plågsamt, avslöjande och pinsamt att se hur folk (kända och okända) reagerar på den gränslöse Brüno som inte ens drar sig för att åka till Västbanken för att skapa fred mellan israeliska och palestinska politiker. Filmen pendlar mellan lysande satir och grova, en del plumpa, sexskämt (som nog kan väcka en hel del känslor).

Vad som är riggat och på riktigt är svårt att veta men man förstår att efter Borat har filmteamet haft blickarna på sig. Många planer har gått i stöpet för att folk numera är på sin vakt. Medarbetarna har blivit utkörda, portförbjudna och hotade med rättliga följder. Polisen har varnat för att deras liv är i fara. Men det listiga gänget kring Baron Cohen lever efter devisen: Känna till och följa lagen och alltid ha en flyktväg. Vad jag förstår har det flytts en hel del under inspelningen.

Till galapremiären på Rival i Stockholm kom filmens andra huvudperson, Brünos assistent Lutz som spelas av Gustaf Hammarsten. Han har haft sitt livs resa de senaste 18 månaderna men fick avge ett tystnadslöfte och kunde inte berätta så mycket för oss i publiken men man förstår att det har varit ett helt absurt äventyr. Han fick rollen eftersom Sacha Baron Cohen älskar Lukas Moodyssons Tillsammans där ju Gustaf spelar en fantastisk roll.

Brüno levererar en kul stund i biosalongen men man är på helspänn och det är betryckande att se att homofobin är så stark att den väcker människors vansinniga raseri. Jag är glad att Sacha Baron Cohen fortfarande är vid liv men han lever nog farligt. Jag är också tacksam över att jag slapp se alla efterspel och följder av inspelningarna. Det hade blivit för mycket, i alla fall för mina nerver.
Cicci Renström Suurna

Dagen efter beskedet om Michael Jacksons död ser jag en bild på ett sörjande fan med sorg i blick som stod och sålde T-shirts på en gata i Los Angeles.
R.I.P. - rest in peace stod det med stora bokstäver på tröjan med ett porträtt av idolen under.
Om jag uttrycker mig lite hädiskt så innebar det i princip att innan liket ens kallnat så hade tröjtillverkaren börja slå mynt av Jacksons tragiska bortgång.

Många businesshjärnor har gått i spinn de senaste dagarna för att hitta sätt att krama ut så mycket pengar som möjligt av tragedin.
Dag 1 började ekonomijournaliste spekulera i att skivförsäljningen nu skulle få ett lyft och många sköna miljoner skulle rulla in till bolagen. Det bästa som kunde hända Jacksons svajande ekonomi var att han dog.

De senaste dagarna har man också i medierna kunnat frossa i alla tänkbara detaljer om dödsfallet. Luriga löpsedlar och förstasidor har lockat med rubriker som antyder brott och skandaler.
Sticken i hjärtat efter adrenalinsprutorna blir ”hugg i hjärtat”. De stackars faderlösa barnen påstås nästan få en framtid i misär p g a faderns enorma skulder. Att hans tillgångar omfattar många gånger fler miljarder kom liksom i en bisats.
Jacksons privata läkare utmålas som en skummis som försåg Jackson med narkotikaklassade smärtstillande piller och injektioner. Ja, kanske var han t o m skyldig till dödsfallet. Varför dröjde det förresten 51 minuter innan han ringde ambulans? Folk uttalar sig till höger och vänster. Familjen krävde ny obduktion och att någon skulle stå till svar och få betala.

Nu har också obduktionsprotokollet publicerats. Där kan man läsa smaskiga detaljer om halvsmälta piller i magen, om en utmärglad kropp, ärr efter 13 skönhetsoperationer, näsryggens ben saknades. Kroppen hade sår, injektionsmärken och blåmärken . Tecken på misshandel??? Dessutom fick vi reda på att Michael Jackson bar peruk när han dog och var nästan skallig under.

Där brast det för mig. Finns det ingen respekt längre? Efter de tio, femton årens ständiga förnedring och skandalisering i pressen överskrider man nu alla gränser för integritet och privatliv vad gäller Michael Jackson. Och det fortsätter dag efter dag. Visst var han en udda och märklig person på många sätt men kan han inte nu få vila i frid?

R.I.P. – Michael Jackson, var det inte så det stod på T-shirten?

200 miljoner dollar! Ja, minst så stor sägs budgeten ha varit för den nya (fjärde) actionspäckade terminatorfilmen Terminator Salvation. När man ser filmen förstår man att det kostat – stora spektakulära scenbyggen, enorma ondskefulla robotmaskiner och flera tusen sprängladdningar. Och en huvudrollsinnehavare som Christian Bale är ju inte gratis.
Dom tidigare terminatorfilmerna har också haft enorma budgetar men det har varit lönande investeringar. Dom tre första filmerna har spelat in över en miljard dollar tillsammans.

Förväntningarna på denna den fjärde filmen har förstås varit stora. Det är ändå något särskilt med en terminatorfilm. Jag som verkligen inte är ett stort fan av actionfilmer har ändå haft en speciell kärlek till den här följetången som Titanic-regissören James Cameron sjösatte 1984. En kamp om vår jord mellan människor och maskiner med den muskelstinna Arnold Schwarzenegger i huvudrollen som terminatorn som skickas tillbaka från framtiden för att hindra att den framtida motståndsledaren John Connor ska födas. Filmens specialeffekter fick biobesökarna att häpna. Äventyret och tripperna fram och tillbaka i tiden fortsatte i tvåan där effekterna var ännu mer spektakulära. Det är den bästa filmen, trean är sådär.

Som terminatorn T-800 blev Arnold Schwarzenegger folkkär och fick en enorm stjärnstatus. Även om han var en dödsmaskin från framtiden så var han lite kul också med sina återkommande repliker I´ll be back och Hasta La Vista, Baby.
Så blev det inte i nya filmen för Arnolds politiska uppdrag som guvernör innebär att han måste avstå från skådespeleriet. Men han har ändå fått en liten tribut. I filmens slutskede dyker han upp i form av en dataanimation. Enligt regissören McG (som jag intervjuade i Paris i förra veckan) var Arnold mycket engagerad i sin lilla medverkan och hade synpunkter på hur han såg ut och rörde sig.

Nu har Terminator Salvation haft premiär. Kritikerna gav ett medelbetyg på tre.Det är rättvist. Historien har gjort ännu ett litet tidshopp och utspelar sig efter domedagen år 2018. Jorden är förödd. Den artificiella intelligensen Skynet och dess maskiner vill en gång för alla utplåna mänskligheten från jordens yta. Dom har lyckats bra, det finns bara en liten spillra överlevare kvar. Däribland motståndsledaren John Connor, spelad av Christian Bale. Även om maten tryter på planeten så är det i alla fall ingen brist på krut och människorna ger maskinerna en rejäl match. Det är snyggt men dystert och upplagt för en fortsättning.

Om nu bara folket strömmar till biograferna och dollarna rullar in till filmbolaget så blir det ännu en uppföljare. Ett manus ligger färdigt. Christian Bale är med på tåget och Arnold Schwarzenegger (vars politiska uppdrag snart är slut) ”will be back” på riktigt, berättade McG när kamerorna stängts av.
Det är väl bara att säga Hasta la vista, Arnold!

Ingmar Bergman är ju vår stora filmikon och hans skapande har ju stötts och blötts i ett oändligt antal avhandlingar och intervjuer.
Själv har jag sett dom flesta av hans filmer (många fantastiska) och läst alla hans böcker. (mycket intressanta). Han skriver verkligen bra! Men mitt förhållande är lite kluvet, ska jag erkänna. Jag har alltid haft svårt för personkult och jag har också hört en hel del ofördelaktigt om denne store komplicerade konstnär.

Jag trodde nog att jag visste det mesta om hans filmande och historia men idag har jag fått se en ny sida av Bergman,i filmaren Stig Björkmans 30-minutersfilm Bilder från lekstugan. Den bygger på Bergmans egenhändigt filmade bilder bakom kulisserna på filminspelningarna under 1950- och 60-talen.

Han köpte en smalfilmskamera i början av 50-talet och använde den flitigt. Det gjorde också hans medhjälpare och vad vi får se i filmen är en spexande avslappnad regissör som ler framför kameran och skådespelare som apar sig och är unga och vackra. Det var kul och gav också en fläkt av filmhistoriens vingslag.

Stig Björkman har lagt in citat från gamla Bergmanintervjuer och både Harriet Andersson och Bibi Andersson är med och kommenterar.
Harriet var uppenbarligen Bergmans favoritmotiv. I filmen säger han att"det aldrig funnits en tjej som mera ohämmat utstrålat erotisk charm" och så smeker han hennes vackra uppenbarelse med sin lilla smalfilmskamera…

Andra oväntade scener är när Bergman härmar Groucho Marx och när han lite gulligt gnuggar sin näsa mot Ingrid Thulins.
Filmen visades i Cannes och den utländska publiken var mycket förvånad över att se denna glättiga sida av mästerregissören som dom för det mesta förknippar med seriositet, existentiella grubblerier och skaparångest.

Bilder från lekstugan kommer att visas under Bergmanfestivalen på Dramaten som startar på onsdag och sedan visas i TV, dock inte i vår kanal.